Alle mans land
Hur många gånger har man inte suttit så här? Som två barn i varsitt hörn av rummet och tjurat.
Vi har gjort det alldeles för många gånger, och det tär på kärleken, visst man blir vänner och allt blir bra men i längden är det något man sedan stör sig på, "hon är så jävla tjurskallig" "Han är så jävla dryg och envis", Varför inte bara ta en halvtimme, gå igenom det som hänt eller dom olika åsikterna ni har och sen är det klart! Ingen skrik och gap, inget smällande i dörrar, låt den andre ge kritik och ta kritik själv! För även om du tycker att den kritiken inte alls stämmer så finns det faktiskt en grund i att din parter säger det han/hon säger. Om man lyckas hålla det på en lugn nivå där inga röster höjs och där båda är lyhörda för vad den andre har att säga så kan jag berätta efter i dag, att du får så mycket mer ut av det! Du får en helt annan ärlighet, inga försök att trycka ner varandra, eller tala illa om varandra utan bara ren skär ärlighet, du kan även märka att din parter kan hålla med om vad du har att säga om denne, och du kan även få en förklaring du aldrig fått innan, något som kan öppna något mellan er, och då kan jag berätta efter idag, att denna diskutionen inte sänkte oss, den fick oss att älska och förstå varandra ännu mer!
Kärlek.. För vet vi att vi har hittat rätt, även om det kan vara lite skråmor här och där så vet man ju ändå när man har hittat rätt, och vem vill då inte hamna här i framtiden? Med samma människa som man faktiskt visste var rätt..
Äkta kärlek borde ju ändå vara den som förstår den andres brister, kan stå för sina egna och kan hjälpa varandra igenom dom.
